När kulturmarxismen segrade i katolska kyrkan (II)

Vänsterkatolikerna har sin egen religion

Sedan vi lagt en viss teoretisk-historisk grund i del I, låt oss  nu titta på faktiska uttryck för kulturmarxismens maktövertagande i katolska kyrkan. Hur ser det ut när hatiska kulturmarxister anno 2011 kallar sig katoliker och gör om den katolska religionen till sin avbild?

En god bekant har haft vänligheten att tipsa mig om Katolsk vision. En bättre illustration är svår att finna. Katolsk vision är en förening för inkontinenta, narcissistiskt lagda svensk-katolska kulturmarxister. I sig är den lilla åldrande föreningen ointressant. Ur ett maktperspektiv förhåller det sig däremot annorlunda. Fastän fullkomligt marginell och snart död utövar Katolsk vision ett alldeles oproportionerligt inflytande i den katolska kyrkan i Sverige. I etablissemangsmedierna hörs det lilla gänget rentav oftare än biskopen av Stockholm. Vad beror detta på?

Nyligen gav sig en av Katolsk visions führar på sannfinländarna. Skribenten ifråga är vad jag förstår något slags påvinna inom det svenska vänsterkatolska träsket. Och jag läste alltså hennes skrikiga lilla text. Den innehöll dessvärre inget nytt. För en garvad katolik som måst vänja sig vid åsynen av det ruinlandskap som Paulus VI lämnade efter sig utgjorde påvinnans “analys” snarare ett koncentrat av alla tjyvknep som utmärker vänstern (amöban Reinfeldt och Maud Olofsson inräknade).  Alltid samma uttjatade terrormetoder. Samma inkonsekvens. Samma skenhelighet. I stället för argument i sak. I stället för debatt. I stället för intellektuell hederlighet. I stället för nyfikenhet och sanningstörst. Alltid samma oförsonliga hat. Hat mot allt västerländskt, allt traditionellt kristet, allt vitt och europeiskt. Men också hat mot (icke-exotiska) män med ryggrad. Sannfinländarna var kort sagt hemska nazister anförda av en vit medelålders man utan queerinsikter. Hubaluba.

Föga innovativt, som sagt. Påvinnans bannbulla utlöste emellertid en flod av minnen hos mig. Denna flod påminde mig om en alldeles bestämd insikt, ett slags buddha-upplevelse jag haft i olika omgångar sedan tonåren. Denna vill jag på evolianskt manér dela med mig till de okunniga, enfaldiga massorna.

Länge försökte jag hitta ett system, något slags konsekvens och kongruens i (den kulturradikala, d v s verkliga) vänstern. Det gick aldrig. Vänsterns självmotsägelser (inte minst över tid) bokstavligen haglar över, dränker betraktaren. En dag insåg jag varför: för vänstern är ett argument inte ett resonemang, ett sakligt underbyggt påstående om verkligheten, utan ett vapen. Sant eller osant, den frågan är liksom helt irrelevant. Fienden skall krossas, förödmjukas, allra helst dö, ja, utplånas. Sådant är syftet med vänsterns debattmetoder (“debatt”). Rädsla och löje i stället för samtal. I väntan på fysisk utplåning så snart detta blir praktiskt möjligt. Voltaire och Lenin är och förblir de stora läromästarna.

Detta får långtgående följder. Och förklarar också vänsterns ständiga självmotsägelser (rasisten Mandela-med-verkligt-blod-på-händerna = oändligt fin; de helt normala sannfinländarna = onda nazister som ska dö). Antirasismen vilar t ex inte på avsky mot rasism (och därför välkomnar vänstern rasism mot vita, den påtagligaste, mest aggressiva och i särklass mest utbredda formen av rasism). Antirasismen är bara ännu ett vapen mot 1) verkligheten (den av Gud skapade ordningen), och 2) Europa och dess folkslag, 3) i förlängningen kristendomen (i sin enda trovärdiga form). Och så förhåller det sig med precis allt annat som ingår i vänsterns diskurs: jämlikhetsbabblet, jämställdhetsskitsnacket, antidiskrimineringsterrorismen, genusfascismen, proletärdyrkandet, bögismen, kultur- och konstnihilismen (som föregicks av kultur- och konstrelativismen), miserabilismen, den poserande kärleken för tredje världen, islamdyrkan o s v. Inklusive vänsterns pacifism (som lätt övergår i krigshets när det passar). Allt vänstern rör vid blir till dödliga vapen mot allt sant, gott och vackert. (Med en särskild udd riktad mot allt europeiskt.) Pius XI tog inte miste: intrinsèquement pervers.

Vänsterns argument är tänkta att döda eller åtminstone skrämma till tystnad. I sak kan de därför aldrig besvaras. De skriver in sig i en taktik av intellektuell terrorism. Syftet är totalitarism och utrotningskrig. Att överhuvud ta vänsterns argument på allvar, att ens gå med på att låtsas att man står inför en någorlunda uppriktig motpart, det innebär därför i praktiken att man redan förlorat, sålt sig, spottat sitt arv, sina anfäder, sin identitet, de gåvor man fått i ansiktet. Med onda avsikter kan man nämligen inte diskutera, än mindre kompromissa.

Jag vill påstå att denna insikt är STEG 1. Har man inte tagit det steget lever man ännu under vänsterns, DN:s och dödskulturens terror. Vilket de flesta svenskar gör. Vilket hela den svenska borgerligheten gör. Vilket de flesta svenska s k konservativa gör. Detsamma kan tyvärr sägas om Sveriges europeiskättade katoliker. Det gäller den katolske biskopen av Stockholm, mysfarbrorn och massinvandringsfanatikern Anders Arborelius. Det gäller förstås prettokatolska Signum. Det gäller hela den svensk-katolska stiftseliten (“eliten”). De är slavar under kulturmarxismen, och därför oförmögna att radikalt stå emot Katolsk vision.  (Åtminstone utåt – Gud dömer njurar och hjärtan, inte jag).

Någon kommer kanske att invända att detta senare inte stämmer helt. Till synes är ju sådana som Katolsk vision marginaliserade. Till synes, ja. Men i själva verket är det dem och deras mediepolare som det svenska katolska stiftet ytterst fruktar. Och viker sig för när det verkligen gäller. Detta märker man varje gång som en pk-fråga blir brännande och stiftet pressas det allra minsta. Tänk bara på biskop Williamson-historien…

I rättvisans namn skall det medges att Stockholms katolska stift, Signum och andra  i detaljfrågor emellanåt avviker från den kulturmarxistiska katekesen (“Oj, så modig jag var nu!”, tänker de då). Ingen tvekan om den saken. Men bara i detaljfrågor. I frågor som ingen bryr sig om. Och utan att någonsin avslöja att spelet är riggat, utan att någonsin utpeka fienden. Ifråga om Det Som Räknas (knäfall inför DN-religionen), däremot, är man slav. Slav, slav, slav. Som för att infria Nietzsches enda verkligt graverande (och på sin tid falska) påstående om de kristna. Ja, när det väl gäller är svenska katolska stiftets Finare Herrar och Damer alla slavar. Villiga, fogliga slavar. Slavar som rentav välsignar sin träldom, kysser slavägarens käpp. Och detta gör det förstås ytterligt svårt för svenskar med ryggrad och självaktning att ens överväga konversion till den enda sanna religionen, vars ansikte vänsterns lakejer tillåtits vanställa. Icke desto mindre förblir den katolska religionen sann.

Veritas liberabit vos.