När kulturmarxismen segrade i katolska kyrkan (I)

Paulus VI

För den som övertagit mycket av sin världsbild från Palmeskolan och svenska medier är det svårt att föreställa sig vilken förödande inverkan utvecklingen i den katolska kyrkan under 1960-talet har haft på hela den västliga världen. Materialismen och pragmatismen bildar ett strypgrepp som gör det svårt att uppfatta verkligheten, svårt att urskilja det som räknas och inte. Turligt nog är det aldrig för sent. Aldrig för sent att lära sig. Aldrig för sent att ompröva de premisser ens skolgång vilade på. Aldrig för sent att syna mediernas pavlovska hjärntvätt.

Med Paulus VI (1963-1978) segrade kulturmarxismen i den katolska kyrkan. Listan över den ödeläggelse som Paulus VI anställde är omöjlig att fastställa. Faktum är att det vore betydligt lättare att göra en lista över det som överlevde honom. Till de främsta skräckinslagen med Paulus VI:s regeringstid hör tveklöst den kulturrevolution som han ömsom inledde och anförde, ömsom tillät inom kyrkan, en kulturrevolution med långtgående följder för såväl katolska samhällen som katolikers syn på samhällsfrågor i stort. Denna helomvändning i kultur- och samhällsfrågor är också den sida av Paulus VI som utomstående har lättast att sätta sig in i och så att säga förstå. Långt lättare än till exempel skövlandet av klosterlivet, den katolska askesens plötsliga avskaffande, thomismens ruin, de katolska skolornas dekadens eller utplånandet av den katolska liturgin.

Utan att gå in på alltför teologiska frågor kan det som inträffade summeras på följande enkla sätt: den radikala, sektära vänsterns diskurs segrade över verklighetsförankringen. Ditintills hade katolska kyrkan alltid varit mån om att försvara den skapade naturliga ordningen, den för alla uppenbara verkligheten. När Luther hävdade att naturens ordning var genomond p g a syndafallet svarade kyrkan, att nej, så förhöll det sig inte. Den mänskliga naturen var förvisso skadad, men inte ond. Kyrkan tillade: nåden varken upphäver eller våldför sig på naturens ordning, utan fullkomnar den. Varsamt, skulle man kunna tillägga. Samma svar hade katarerna fått tre århundraden tidigare. Samma svar skulle jansenisterna få senare.

I samtal och i umgänget med icke-troende hade katolska kyrkan fram till Paulus VI alltid framhävt behovet av de naturliga moraldygderna och ett hederligt liv. Samma dygder, samma hederliga liv som Sokrates, Aristoteles och Cesar hade kunnat enas om. Kristendomens tidiga apologeter framhöll ofta denna sida av den kristna läran: kristna är inte en verklighetsfrämmande, revolutionär sekt som tror sig vara undandragen livets förpliktelser. Tvärtom inskärper den kristna uppenbarelsen de förpliktelser som vi har gentemot den naturliga världens verklighet. Längre från utopiernas värld (och kulturmarxismen) kan man knappast komma.

Paulus VI och hans vänner ändrade allt detta. Plötsligt blev den katolska religionen ett slags fnoskig tantreligiös, sentimental-utopisk annex till Frankfurt-skolan. Ut med verkligheten. In med världsförbättrarna och kulturmarxismens medlöpare. Ut med Pius XII. In med FN-dyrkan, postkolonial diskurs, kommunistsympatisörer, “antirasism” o s v. I förlängningen innebar detta förstås en övergång till konsumtionssamhället, globaliseringen och masskulturen. Storkapitalism och kommunism går hand i hand. Den bäste konsumenten är per definition rotlös, atomiserad och utbytbar.

Det var nu bara en tidsfråga innan katolicismen, mänskligt sett, skulle gå under. I dag står vi där. Europa ligger öde, och de katolska länderna har hunnit ikapp sina protestantiska syskon. Allt måste byggas upp från grunden igen. I detta är de kontemplativa traditionella klostren den ena grundstenen. Den andra är den rotade, traditionstrogna, stabila europeiska familjen som inte längre överlåter på Palmeskolan och hatiska medier att forma den kommande generationen.