Inkoherent katolicism om massinvandringen

Inkoherent, skenhelig och “snäll”: Anders Arborelius (3:e från vänster)

Jesuiten Frederico Lombardi är påvestolens presstalesman. För två dagar sedan (1 mars) beklagade Lombardi starkt västländernas likgiltighet och tystnad inför de allt svårare förföljelser som kristna måste utstå i länder där de är i minoritet. Lombardi nämner Mosul i Irak som exempel. Där hotas de kristna som inte lämnar staden med tortyr och död för mohammedanernas händer. Och runtom i världen, i fr a muslimska länder men också i vissa delar av Indien, förföljs kristna. Samtidigt som de traditionellt kristna länderna i Väst, d v s de än så länge militärt ledande nationerna, låtsas som ingenting.

Denna reaktion kan synas glädjande i en tid då Rom av rädsla för västliga pk-medier så sällan vågar kalla en spade vid dess rätta namn. Men mig gjorde Lombardis uttalande mest irriterad. Jag skall förklara varför. Först några nedslag i den katolska verkligheten.

Sveriges katolske biskop sedan 1999 heter Anders Arborelius. Om det är något som ligger Arborelius varmt om hjärtat så är det tveklöst massinvandringen. Inte Kristus. Inte svenskarnas själar. Utan massinvandringen. Rubb och stubb. Utan minsta förbehåll. Den jääätteviktiga mångkulturen, de påstått “papperslösa”, islamiseringen av fordom kristna länder, den heliga toleransen mot allt främmande, massmedial medömkan för skäggiga “ensamkommande flyktingbarn” i 20-årsåldern, gråtmilda krav på västerländsk generositet i det oändliga, hysteriska fördömanden av svensk (alltid svensk) rasism… Arborelius är härvidlag helt enkelt outsinlig. Nu senast i sin fastepredikan, vilken lästes upp i landets alla katolska kyrkor. Där Arborelius krävde att vi alla öppnar våra hem för invasionen. Ännu mer. Ännu fler. Deus vult!

Inte minst älskar Stockholms katolske biskop massinvandringen av mohammedaner. Ju mera främmande, ju aggressivare, desto bättre. Fördenskull får ingen tro att judiska aktivister och andra professionella bekämpare av “antisemitismen” hos honom finner en mindre vän. Arborelius välkomnar urskiljningslöst varje anklagelse mot, varje angrepp på Sverige, dess folk och särart. Han är heller aldrig sen att beskriva katolska kyrkan som en invandrarkyrka, något som hade smärtat biskop Johannes Müller oändligt: sydtysken Müller, som hade lärt sig älska Sverige och inte tvekade att predika om fosterlandskärlek, byggde upp den katolska kyrkan i detta land under tiden 1923-1958; han framhävde alltid dels vikten av att vara svensk fullt ut, dels behovet av att återknyta till de svensk-katolska rötterna.

Nej, Arborelius tvekar aldrig att stödja massinvandringen och kriget mot svenskarna. Lika snabb är Arborelius att fördöma Sverigedemokraterna och det som han (utan att någonsin definiera begreppet) kallar “högerextremism”. Däremot har han aldrig fördömt abortpartiet KD, Vänsterpartiet kommunisterna, amöban och storfinanshoran “ursvenskt är bara barbariet” Reinfeldt eller för den delen något annat politiskt sammanhang. Den enda synd Arborelius tar på allvar är “högerextremismen”, en “synd” som inte finns med i katekesens syndalista. Om svenska eliters fullkomliga förakt för sitt eget folk, om det djupt odemokratiska, tyranniska och rasistiska i att byta ut svenskarna mot främmande folkslag (f ö utan allmänna val i frågan), om de omänskliga utlokaliseringarna till slavlöneländer utan sociala skyddsnät, om invandrarna som 2000-talets strejkbrytare eller om pk- och genusväldets totalitära grepp om landet, skolorna och familjerna säger Arborelius däremot ingenting. I n g e n t i n g. Och om massmordet på vart tredje barn före födseln är han förvånansvärt diskret för att nu vara katolsk biskop. Massinvandring och vit självutplåning är hans lidelse. Katolsk tro kommer först långt senare.

Låt oss blicka söderut. Schweiz biskopar tvekade inte att fördöma det schweiziska folkets i högsta grad demokratiska, massiva nej till minareter förra året. De fördömde utan omsvep ett folkligt förankrat, legitimt beslut inför en hotfull situation; ett i schweizisk tradition djupt rotat nej till mohammedanernas (och därmed även: arabernas, turkarnas, persernas och vissa svarta folkgruppers) gradvisa men medvetna ockupation av det offentliga rummet i ett kristet land, i Europas själva hjärta;  f ö det land varifrån påven hämtat sina soldater i snart 500 år. Schweiz biskopar spelade kort sagt vänstern, globalisterna, storföretagen, islam och invaderande främmande folkslag i händerna. Mot Schweiz inhemska befolkning.  De agerade landsförrädare. De bekände sig till det kulturmarxistiska hatet av Väst i stället för att handla som rakryggade män, som katoliker, som biskopar. Härutöver missbrukade de den auktoritet som Kristus ensam gett dem och vågade antyda att etniskt, religiöst och kulturellt självmord vore en plikt för vita kristna, en plikt påbjuden av Gud. Eller snarare en plikt påbjuden av Andra Vatikankonciliet (1962-1965), eftersom biskoparna åberopade “religionsfriheten”. Denna revolutionära abstrakta universalistiska princip som katolsk teologi aldrig erkänt infördes av detta kyrkomöte under kuppartade förhållanden i strid med tidigare påvliga uttalanden. Den har sedan dess systematiskt använts som verktyg för att avkristna katolska länder. Som när franska katolska biskopar undergivet  närvarar vid moskéinvigningar och håller tal om att muslimer hör hemma i Europa. Vilket blivit en vanlig syn i korsfararen Ludvig den heliges hemland. Trots 732, trots Lepanto, trots Wien 1783…

Detta för oss till frågan om Roms hållning i frågor som massinvandringen. Om nu enskilda biskopar och hela biskopskollektiv övergått i kulturmarxismens tjänst, hur talar då påven och kurian? Svaret är i mångt och mycket nedslående: Rom är förvisso försiktigare än t ex extremisten Arborelius, men man kan inte sticka under stol med att romerska prelater kritiserat Berlusconiregeringens försök att rädda sitt folk och sin identitet undan massinvandringen och muslimerna. Och detta är symtomatiskt. Rom talar således gärna och naivt om “religionsfrihet” också i förhållande till islam och fastän de kristna förföljs i muslimska länder. Rom talar också om “migranters rättigheter”, varmed menas utomeurorpeiska invandrares rättigheter i Väst. Däremot talar påven och hans ämbetsverk aldrig om våra rättigheter, om västvärldens rättigheter. Någon ansvarsfull helhetssyn skymtar ingenstans fram. Lika litet en analys av våra eliters och storföretagens mål med dagens omfattande folkförflyttningar. Eller av det våld som mångetniska samhällen alltid föder. Inte heller kritiserar Rom kulturmarxismens grepp om Väst (annat än indirekt) eller Europas pågående självmord (abort fördöms, men längre än så går man inte i dagens Rom). Och om den rasism mot vita som ofta är den motjudande verkligheten bakom antirasismens hycklande fasad är man i Rom tyst som graven. Inte heller ingriper man mot de katolska västliga biskopar som i praktiken missbrukar sitt ämbete, förvränger tron och arbetar för folkmord på de egna folken. Man låter därmed  katolsk tro bli instrumentaliserad och förvanskad, vilket är utomordentligt allvarligt. Man springer maktens ärenden. Men man skjuter sig även i foten.

För om vi skulle lyssna på Arborelius, lyssna på hans schweiziska och franska kollegor, lyssna på Rom sådant det numera låter i dessa frågor, vad skulle väl bli följden? Vad följer ofrånkomligen av deras — för katolsk tradition fullkomligt främmande — bud om massinvandring, islamisering och relativism? Svaret är lika enkelt som okristligt: folkutbyte, islamisering, Västs slutliga fall. Vad mer? Troligtvis folkmord, blodbad och en värld utan vare sig Röda korset, barockens konstskatter, miljömedvetande eller Händels musik. Vi talar här om kristenhetens slutliga död. Vart skulle kristna fly då? Var skulle den kristna tron och traditionen överleva? Det som händer nu i Mosul kommer i framtiden ofrånkomligen att inträffa här om strömmen av mohammedaner och exotiska invandrare till Väst tillåts fortsätta. Vem skall då Lombardi och hans efterträdare klaga på? Vädja till om hjälp? Ja, varifrån skall Rom då alls kunna höja rösten? I ett Rom i mohammedanska händer lär inte Vatikanen och påvestolen lämnas orörda. Ett mohammedanskt eller afrikanskt Europa lär heller inte försvara förföljda kristna. Kan kyrkan ens överleva utplånandet av det kristna Europa? Och har påven och hans biskopar rätt att stänga sitt hjärta för de vita folkens oro och kommande lidanden? I vems namn?

Rom och västvärldens katolska biskopar måste en gång för alla bestämma sig:

Har Väst och dess olika folkslag samma rättigheter (t ex vad gäller identitet, särart, självförsvar) som den icke-vita världen? Om inte, varför? På vilka grunder?

Är Väst kristet? Bör det förbli kristet? Om ja, varför beordrade Paulus VI världens samtliga katolska stater att skrota den särställning som dessa stater då ännu tillerkände katolska kyrkan? Vilka blev konsekvenserna för t ex Spanien? Hade Paulus VI fel? Om ja, tänker Rom dra några slutsatser av hans misstag?

Har kristna rätt att försvara sig så som kyrkan alltid lärt eller har detta plötsligt ändrats? Om kristna inte äger rätt att försvara sig, varför? På vilka grunder? Och gäller det då alla kristna, eller bara vita kristna?

Om Väst nu borde vara förföljda kristnas främsta försvar — ett försvar som uteblir, och det beklagar alltså påvestolen i starka ordalag –, varför har Rom ända sedan Pius XII:s död 1958 satsat på kulturmarxistisk postkolonialistisk hycklande anti-vit offerideologi? Vem gagnar det?

Annorlunda uttryckt: påvestolens anslutning till nyssnämnda kulturmarxistiska ideologi leder på olika men sinsemellan samverkande sätt till västvärldens och de vita folkens utplåning. Men vad skulle hända med kyrkan i en värld utan Väst? Utan vita? Vad skulle hända med själva Rom?

Och om Väst nu är kristet och bör förbli det, bl a för att skydda kristna som förföljs i andra världsdelar, bör detta inte genomlysa påvestolens och katolska biskopars strategi, genomsyra deras handlingar och ord?

Varför stöder man då i stället ett totalitärt, kristendomsfientligt, naturrättshatande EU? Varför stöder man den icke-europeiska, mohammedanska arvsfienden Turkiets inträde i EU? Varför deltar man i kulturradikalas (och storföretagens egennyttiga) dyrkan av FN och globalisering?

Ja, varför låtsas man att mänskliga rättigheter och kyrkans lära sammanfaller (vilket aldrig varit sant men i dag är det än mindre)? Varför bidrar man till en antikristen världsordning där människan leker Gud samtidigt som kristendomens andra (och sedan islams våldsamma framväxt enda kvarvarande) vagga, nämligen den vita världen, ständigt angrips, nedsmutsas, svartmålas, tillåts förlora sin religion, sin identitet, sin stolthet, ja, tillåts dö ut?

Om mohammedaner förföljer kristna överallt där mohammedaner bestämmer dagordningen, säger det inget om islam? Är det en ren tillfällighet att mohammedaner världen över och tiderna igenom utmärkt sig för sin våldsamhet och förljugenhet, när “profeten”, som är varje muslims förebild, ljög, mördade, våldtog, torterade och plundrade? Får man som präst vara hur dum och hur ansvarslös-på-andras-bekostnad som helst?

När skall då Rom upphöra med naiv s k interreligiös “dialog” med vanligtvis förljugna (googla t ex på Tariq Ramadan) muslimer, vilkas lära omfattar sådant som helig lögn, systematisk förödmjukande diskriminering av kristna, pedofili och plikten att döda icke-troende? Varför ingår Rom, varför fortsätter Rom envist en dialog som enligt varje förnuftig bedömare är förljugen och dessutom alltid är enkelriktad?

Eller för att sammanfatta saken: Vad tänker dagens katolska kyrkliga ledare i Väst med? Var finns koherensen? Var finns helhetssynen? Var finns det verkliga modet? Och var finns kärleken till Kristus? Eller bara den vanliga, enkla, naturliga kärleken till det egna folket, den egna identiteten?

På detta skulle jag och många med mig gärna se ett koherent svar från Rom och katolska biskopar i Väst, d v s den vita världen. Vi skulle även gärna se ett svar från Anders Arborelius, invandrarkyrkans svenske führer. Märk väl: ett koherent svar. Rotat i katolsk tradition och i en för alla iakttagbar verklighet. Kort sagt ett katolskt svar. I motsats till ideologiska klyschor från yttre rymden. Sådana har vi tröttnat på.

Några större skäl att hoppas på ett katolskt svar finns emellertid inte. Något koherent svar på denna sorts frågor har från katolskt håll inte kommit på 50 år. Och verkar tyvärr inte vara nära förestående. Den katolska ståndpunkten, som utmärkte sig för sin ansvarsfulla helhetssyn och traditionstyngda måttfullhet, för sin milda men principfasta realism, har nämligen bytts ut mot bortskämda, MTV-skitungars endimensionella ideologiska slagord. Kristus har av ovärdiga biskopar i Dressman-kläder befunnits otrendig och ersatts av sektär, verklighetsfrämmande, kristendomshatande, kulturmarxistisk snällism. En snällism som kommer att orsaka oss och våra barn outsägliga lidanden. Tänk Beirut, fast mycket större. Vad det innebär för kyrkans och kristendomens trovärdighet kan envar bedöma på egen hand.